Hålla appell – språk och framförande

Här ska jag gå genom lite råd om språk och framförande när man håller appeller.

Språk

1) Använd exempel. Måla med orden. Vi har svårt att ta till oss och minnas abstrakta resonemang, men lätt att minnas om vi kan bygga konkreta bilder. Det är lättare att ta till sig bilden av hemliga poliser som ångar upp brev än tekniska beskrivningar av FRAs filter. (Och notera att vi måste använda bilden ”filter” för att äver huvud taget göra det beripligt vad det är frågan om.) Miljöpartiet slog definitivt genom det år en massa döda söta sälar flöt upp i Östersjön mitt framför ögonen på TV-kameror och pressfotografer.

2) Undvik svåra ord. De allra flesta facktermer kan bytas mot enkla, begripliga ord.

3) Undvik långa, trassliga konstruktioner. Använd korta, enkla meningar.

Framförande

1) Fundera över om du vill ha hela anförandet nedskrivet, improvisera från stödord/stolpar eller lära dig det hela utantill/improvisera fritt utifrån en disposition du håller i huvudet.

2) Tala tillräckligt starkt för att alla ska höra vad du säger.

3) Tala långsamt. Om man blir nervös talar man ofta för fort.

4) Variera både styrka och tempo, för att markera vad som är viktigt. (Och det betyder inte att du ska prata starkare ju viktigare det är. Att sänka röststyrkan kan vara ett bra sätt att få tillbaka uppmärksamheten.)

5) Håll armar och händer i styr. Lätta, försiktiga gester kan stärka ditt framförande, som att räkna på fingrarna, dra upp axlarna i en undrande gest, eller antyda en riktning med handen. Men är man ovan är det väldigt lätt att gestikulera för kraftigt, och sådant drar ner din trovärdighet förskräckligt. Inga gester alls är därför bättre än för mycket armviftande och grimaserande.