Leda lärande

Vi kan inte tvinga folk att komma på våra studier. Vi kan bara locka dem med att det är spännande, roligt och meningsfullt. Därför måste den som leder studier i Piratpartiet ännu mer än en lärare i skola och på universitet ständigt ha fokus på frågan: Vad är det som gör att vi lär  oss saker? Vad gör det roligt att lära sig?

 

1. Vad krävs för att man ska lära sig?

Några svar på den frågan är:

Trygghet. En människa som känner sig trygg och välkommen har lättare att lära sig än någon som är otrygg, ängslig och inte riktigt vet om hon är välkommen i gruppen.

Att vara sedd. Man lär sig lättare när man är på gott humör, och få saker gör oss på så gott humör som att känna att vi är sedda och lyssnade på – att andra bryr sig om oss, och vad vi kan ha att säga.

Deltagande. Man lär sig mer och bättre i en process där man själv är aktiv och deltar, och inte bara sitter passiv och tar emot.

Att själv bygga kunskapen. Allra bäst mins man den kunskap där man själv kommit på hur de olika bitarna ska fogas ihop till ett sammanhang som blir begripligt. Där man själv ”byggt” kunskapen.

Motivation. För att man ska orka lära sig något måste man vara motiverad för att lära sig just den saken. Man måste inte bara förstå att den i princip säkert är viktig. Man måste känna att den är viktig just för mig här och nu.

Att leda lärande handlar till stor del om att kunna utnyttja dessa faktorer för att skapa en situation där så många som möjligt i gruppen har så goda förutsättningar som möjligt att lära sig. Vi ska därför fortsätta med att diskutera dem en efter en.

 

2. Hur skapar man trygghet?

Det finns en handfull enkla tumregler att tänka på för att de som kommer på studieträffar och kurser (och alla andra aktiviteter …) ska känna sig välkomna, vara trygga och ha trevligt:

  • Se till att det är undanplockat och prydligt i den lokal där ni ska vara, och att det är möblerat på rätt sätt. I god tid INNAN deltagarna börjar komma.
  • Den som är ansvarig för träffen ska vara observant och hälsa ordentligt på alla som kommer.
  • Om det kommer nya eller sådana som inte varit med så länge bör man småprata med dem, så de känner sig välkomna in i gänget.
  • Se till att alla vet om de yttre ramarna för det hela. Hur länge det kommer att hålla på. Vad ni ska göra. Vad som ska hända nästa gång. Hur planeringen för kursen ser ut.
  • Fixa fika eller något annat gott att äta. Se när det blir dags att hugga in till att det är framställt på ett sätt så att alla lätt kan komma åt det, och se till att alla förstår att de kan förse sig. Utgå inte från att nya som kommer ska veta i vilket skåp kaffemuggar står, och att det är tillåtet att använda kaffemaskinen. Servera nykomlingarna, eller tala tydligt om hur det fungerar.

 

3. Hur får man folk att känna sig sedda?

Hur får man då deltagarna att känna sig sedda, och uppleva att folk lyssnar på dem? Det är faktiskt mycket enkelt: Genom att göra det fysiskt möjligt för alla deltagare att se varandra, se till att alla får prata, och titta på dem när de gör det!

Mycket viktigare än de flesta kan föreställa sig är möbleringen i rummet. Det är nämligen mycket viktigt att alla kan se varandra när man pratar och diskuterar. Det bästa är därför ett stort runt eller ovalt bord, eller en ring av bänkar. Eller en bullig ”hästsko”. Ett fyrkantigt bord eller en rätvinklig hästsko kan duga i nödfall, men finns en möjlighet ska man göra hästskon bullig, så alla kan se ansiktet på sin grannes granne. Rader där man ser ryggen på varandra ska helt undvikas.

Det är också mycket viktigt att man strukturerar träffen och samtalet så att alla får möjlighet att prata, och det inte blir någon eller några som lägger beslag på det mesta av pratandet.

 

4. Hur får man alla att prata och ingen att dominera?

Det sista är inte så enkelt. I vart fall inte så länge man leder träffen enligt den klassiska mötesmodellen, där den som begär får ordet och sedan får prata tills han tycker sig vara färdig. Men om man använder några andra sätt att organisera pratandet kan resultatet bli helt annorlunda:

Laget runt: Ett sätt är att ”gå laget runt”. Då låter man var och en få ordet i tur och ordning efter hur man sitter runt bordet, och då säga vad de tycker, berätta vad de vet om saken eller svara på frågan. Först när alla fått ordet en gång släpper man ordet fritt. Alla ska då kunna känna att nu är det min tur, nu sitter alla och lyssnar på vad just jag har att säga om saken. Sedan behöver man inte utnyttja möjligheten. man kanske bara säger ”pass”. Men man har haft den!

Egendomligt nog är erfarenheten att diskussioner där man börjar med att gå laget runt kommer i mål mycket snabbare än de där man får börja med att begära ordet. Och att de som ofta pratar mycket blir betydligt kortare och koncisare.

Bikupa: Ett annat viktigt redskap är bikupor. Då sätter sig deltagarna två och två eller tre och tre och diskuterar en fråga tillsammans. Och berättar kanske sedan för de andra vad de kommit fram till.

 

5. Kan kursdeltagarna verkligen lära sig genom att prata själva?

Men, brukar många invända, inte kan man låta kursdeltagarna prata en massa? Det är väl meningen att kursledaren och de erfarna ska lära de nya olika saker. Då måste det väl vara de som ska prata?

Inte nödvändigtvis. Naturligtvis måste kursledaren och andra äldre hålla låda lite då och då under kursen. Men en stor del av tiden kan man utgå från och utnyttja de kunskaper och frågor deltagarna redan har. En kursledare kan då utnyttja tre olika tekniker:

Sokrates ”barnmorsketeknik”: Den gamla grekiske filosofen Sokrates var ökänd bland athenarna för sin förmåga att ställa till synes oskyldiga och självklara frågor och följdfrågor, som ledde samtalspartnern till slutsatser och insikter han aldrig hade tänkt på tidigare. Metoden fungerar då syftet inte är att ge nya fakta, utan få deltagarna att se på sådant de redan vet på ett nytt sätt. I en utbildning ger då kursledaren frågor till gruppen/en deltagare, och sedan följdfrågor, tills gruppen/deltagaren besvarat den fråga eller tagit sig genom det resonemang kursledaren hade i kikaren.

Slå samman hela gruppens kunskaper: Kring många frågor har ofta gruppmedlemmarna tillsammans det mesta av den nödvändiga kunskapen. T ex om vilka olika metoder som finns att driva kampanj. Eller hur man ska besvara den eviga frågan ”Hur ska musikerna få betalt”. Vad det då gäller är att få deltagarna att berätta det för varandra, och hjälpa gruppen att strukturera och sortera sina olika bitar av kunskaper. Kursledaren står då kanske framför whiteboard, och skriver upp och systematiserar svaren från ett ”laget runt” eller en bikupediskussion.

Dela upp området och redovisa för varandra: En metod, som inte är förkastlig bara för att den används i skolor, är att dela upp materialet mellan deltagare, låta dem läsa in sig på varsin bit, och redovisa för varandra. Deltagarna slipper då inte bara höra en och samma kursledare prata hela tiden. De måste dessutom lära sig i vart fall en bit tillräckligt väl för att berätta den för någon annan.

 

6. Hur får man motiverade kursdeltagare?

Hur får man då sina kursdeltagare att vara motiverade att lära sig?

Det gäller att få deltagarna att förstå och känna att saker är viktiga och roliga. Ofta är det en fråga om inramning och presentation. ”Hur du kan påverka vad partiet ska tycka och göra” motiverar säkert fler än ”Piratpartiets stadgar och mötesteknik”. ”Hur man ansöker om pengar och får tillbaka för utlägg” motiverar fler än ”Pirate web – partiets redovisningssystem”. Men det kräver naturligtvis att man inte bara döper om ett tråkigt moment, utan att man också lägger upp genomgången så den utgår från det deltagarna är intresserade av.

Sedan måste man i viss mån anpassa sig efter deltagarnas egna intressen. Man ska naturligtvis lägga till extra saker, som många deltagare vill ha med. Skriker alla som ska gå kursen att ”nej, det där vill vi absolut inte göra” kanske man ska ta bort momentet. (Har folk låst sig i sin avsky för något är det oftast tidsslöseri att försöka lära dem det. Hur fel man än kan tycka att de har.)

Dessutom ska man inte glömma att en del av motivationen för lärande kommer ur glädje från själva processen. Är deltagarna trygga, tycker sig vara sedda och upplever sig ha kul är chansen större att de vill fortsätta lära sig fler nya saker.

#   #   #

Här har jag gått igenom de tankar och råd jag har kring att leda kurser och cirklar utifrån resonemang kring de syften, råden är till för att nå. Vill man ha en istället ha en lista med dessa resonemang översatta till konkreta råd för vad man som kursledare sak göra vid olika tillfällen finns en sådan lista här.